Ensamhet
Jag är så sjukt jävla förbannad och ledsen. Det började igår och har fortsatt hela dagen idag. Massa jävla krabb med ett grupparbete vi ska göra i skolan. Vi blev först tilldelade grupper, men vissa kunde inte finna sej i detta och skapade egna grupper. Som nu resulterat i att jag blivit petad från en grupp för jag inte bodde på rätt sida campus (det är jävligt snävt geografiskt område folk vill jobba inom). Och nu har jag ingen grupp att vara i. Är inte lite av grejen med plugg och grupparbeten att man ska kunna jobba med varandra oavsett? Ironiskt nog läser vi en kurs i pedagogik nu och där borde det väl vara väldigt viktigt att försöka jobba tillsammans. Jävla skit.
Jag är duktig i plugget! Det går jävligt bra för mej. Så det kan inte vara det. Jag är inte någon dud. Och jag tycker inte jag är en dålig person, jag tycker faktiskt att jag är rätt trevlig tills jag nått en gräns som ligger väldigt långt borta. Jag försöker prata med folk i klassen och försöker skaffa vänner där. Men det går liksom inte. Jag brukar inte ha några problem att skaffa vänner och jag gör precis som vanligt. Men av någon anledning så går det inte.
Igår var jag riktigt nere och snackade med Björn om detdär med vänner. Jag har vänner - jag har en massa vänner.. de är bara inte här. Och det blir ensamt här emellanåt. Överlag så känner jag mej nog rätt ensam här. Ja, jag har Björn, men vi är ju tillsammans. Det är inte samma sak. Jag vill ha folk att umgås med och jag vill inte vara den som blir vald sist. Jag förstår inte vad det är för fel, jag förstår inte heller om det är jag som gör fel på något sätt. Det känns inte så. Som sagt, detta brukar inte vara ett problem för mej. Vart jag än flyttat så har jag lyckats få flera bra vänner kvickt. Men inte nu.
En del av mej vill typ bara sluta försöka skaffa vänner i klassen. Surmuppen i mej säger att passar det inte så kan de dra. Den Kanja som tycker synd om sej själv tänker att hon inte ska tvinga andra till att gilla henne, vilket är rätt jävla överdrivet - men en del av mej känner så. Optimistiska Kanja har inte synts till på denna front på ett tag.
Sen vet jag att det hade kunnat kännas sjukt mycket värre för min del. Jag går ju på antidepp och ångestdämpande för att slippa mina humörsvängningar m.m., så mina dippar dämpas något oerhört. Därför är jag fortfarande ovanför ytan fast jag sjunker (men sakta). Det är väl så jag bäst kan förkara det. Och i och med att det tar så långt för mej att slå i botten så har jag tid att prata med folk om det, så som jag gjorde med Björn igår, annars brukar det vara Erica oftast. Utan medicinerna hade jag struntat i att prata med någon och bara gjort något dumt istället. För det går så oerhört fort för mej att bli förtvivlad.
På lördag ska jag ta några öl med en gammal vän, försöka reparera lite vänskap istället för att skaffa ny. Det hände en grej för ett tag sedan och efter det har det varit väldigt svårt att umgås. Men jag saknar vänskapen, för det var en riktigt bra vän. Och det är ömsesidigt. Så vi ska försöka göra något "normalt" och sedan får vi väl se. Jag hoppas det blir bra till slut.
Jag är duktig i plugget! Det går jävligt bra för mej. Så det kan inte vara det. Jag är inte någon dud. Och jag tycker inte jag är en dålig person, jag tycker faktiskt att jag är rätt trevlig tills jag nått en gräns som ligger väldigt långt borta. Jag försöker prata med folk i klassen och försöker skaffa vänner där. Men det går liksom inte. Jag brukar inte ha några problem att skaffa vänner och jag gör precis som vanligt. Men av någon anledning så går det inte.
Igår var jag riktigt nere och snackade med Björn om detdär med vänner. Jag har vänner - jag har en massa vänner.. de är bara inte här. Och det blir ensamt här emellanåt. Överlag så känner jag mej nog rätt ensam här. Ja, jag har Björn, men vi är ju tillsammans. Det är inte samma sak. Jag vill ha folk att umgås med och jag vill inte vara den som blir vald sist. Jag förstår inte vad det är för fel, jag förstår inte heller om det är jag som gör fel på något sätt. Det känns inte så. Som sagt, detta brukar inte vara ett problem för mej. Vart jag än flyttat så har jag lyckats få flera bra vänner kvickt. Men inte nu.
En del av mej vill typ bara sluta försöka skaffa vänner i klassen. Surmuppen i mej säger att passar det inte så kan de dra. Den Kanja som tycker synd om sej själv tänker att hon inte ska tvinga andra till att gilla henne, vilket är rätt jävla överdrivet - men en del av mej känner så. Optimistiska Kanja har inte synts till på denna front på ett tag.
Sen vet jag att det hade kunnat kännas sjukt mycket värre för min del. Jag går ju på antidepp och ångestdämpande för att slippa mina humörsvängningar m.m., så mina dippar dämpas något oerhört. Därför är jag fortfarande ovanför ytan fast jag sjunker (men sakta). Det är väl så jag bäst kan förkara det. Och i och med att det tar så långt för mej att slå i botten så har jag tid att prata med folk om det, så som jag gjorde med Björn igår, annars brukar det vara Erica oftast. Utan medicinerna hade jag struntat i att prata med någon och bara gjort något dumt istället. För det går så oerhört fort för mej att bli förtvivlad.
På lördag ska jag ta några öl med en gammal vän, försöka reparera lite vänskap istället för att skaffa ny. Det hände en grej för ett tag sedan och efter det har det varit väldigt svårt att umgås. Men jag saknar vänskapen, för det var en riktigt bra vän. Och det är ömsesidigt. Så vi ska försöka göra något "normalt" och sedan får vi väl se. Jag hoppas det blir bra till slut.
Kommentarer
Trackback
