Kanja ☠

.. i brist på bättre bild får ni en på Spock.. framför bokhyllan..

Förövrigt ska vi nog skaffa oss en till bokhylla snart. Mjihihi!!

I torsdags-fredags läste jag Life as we knew it av Susan Beth Pfeffer. Ja, det gick snabbt att läsa ut den (kanske för att det var en ungdomsbok).

Det var en slump att jag trillade över denna boken. Efter att jag läste ut Hunger Games-triologin kände jag ju mej rätt tom. Jag ville inte att böckerna skulle sluta!!
Så jag googlade runt lite och kikade på vad folk rekommenderade folk som gillade Hunger Games.. Förutom Battle Royale (jag har sett filmen, men inte läst boken än) så hittade jag en diskussion om Life as we knew it-serien på ett forum.

Life as we knew it är första delen i triologin. Den är skriven som en dagbok av huvudkaraktären Miranda. Hon går i high-school och har ett helt vanligt ungdomsliv. Söker kärleken, problem med kompisar, hennes pappa väntar barn med sin yngre nya fru, hon kommer inte helt överens med sin mamma som hon bor med tillsammans med sina bröder osv.
Men sedan slår en meteorit i månen och slår bort en stor bit från den - och månen flyttas mycket närmare jorden. Detta får förödande konsekvenser - tsunamis anfaller kusterna, stora askmoln från vulkanutbrott blockerar solen och jordbävningar inträffar. Miranda och hennes mamma och båda bröder väljer att stanna i sitt hem och bunkrar upp med mat, ved, vatten och mediciner - men att överleva är ändå en stor kamp.

Jag får inte Hunger Games-vibbar av denna bok (kanske mer Walking Dead-vibbar minus zombies). Men den är helt okej - och jag kommer definitivt att fortsätta läsa serien såsmåningom.
Det enda jag har att anmärka på är väl meningsuppbyggnaden. Jag vet inte om det är med mening (eftersom det är en dabok skriven av en ung person), men den är inte alltid helt hundra. Ibland fick jag läsa en mening flera gånger för att förstå den. Lite frustrerande.
Men annars var det en bra bok =)

Idag är det 158 år sedan Charlotte Brontë dog, 38 år gammal.

Många vet säkert att Charlotte Brontë är en av mina favorit-författare och att Jane Eyre är helt klart den bästa bok jag läst.

 

Min Brontë-samling hemma är jag själv väldigt nöjd med. Jag har samtliga verk (böcker) av systrarna Brontë. Jag har även en dikt-samling, en biografi om Charlotte skriven av Elizabeth Gaskell (vän till C.), en bok med systrarnas brevkorrespondens samt en rätt nyligen utgiven biografi som är skriven av bibliotekarien på the Brontë parsonage library. (Känns som att jag har glömt något..)

Och någon dag, jag vet inte när, ska jag ta mej till Haworth (England) och besöka prästgården som familjen Brontë bodde i. Detta är numera ett museum. Det har stått högt upp på min "dit-skulle-jag-vilja-resa-lista" i flera år nu. Men en dag!!

 

Bilden till vänster är ett porträtt av systrarna Brontë, målad av deras bror. Jag har förövrigt sett denna målning på the National Portrait Gallery i London. Jag gjorde en fuling och fotade (utan blixt!!) bara för att det var en sådan stor grej för mej.

Ni kan ju spana in denna länken med vid intresse:
The Brontë parsonage museum

Morsan har snackat en massa om Karin Brunk Holmqvists böcker, och speciellt Kaffe med musik. Därför lånade jag den senast jag var hemma.

När jag läst ut den igårkväll frågade Linus mej vad jag tyckte.. jag sa att jag inte tyckte den var så bra, men när jag skulle förklara vad den handlar om satt jag ändå och skrattade som fan då jag berättade.

Boken handlar om ett gäng tanter som ska på julmarknad i Tyskland. De har vunnit en resa på ett lotteri och de andra hänger med som sällskap. Gubbarna lämnar de hemma.

Ja, det är det den handlar om - och små incidenter de stöter på under resans gång.

Jag sträck-läste boken och jag tror det var därför jag inte riktigt uppskattade den egentligen. Detta är nog en sådan bok man ska läsa lite i om dagen - men inte hela boken på en dag. Man stannar liksom inte upp och reflekterar över det man läst om man läser hela på en gång.
För visst är tanterna roliga där de kommer med flera portmonäer - en för varje valuta i varje land de ska åka igenom, hur de ska ha whiskey i kaffet på bussen (och tycker det är så himla roligt själva), hur de oroar sej för att fastna i tullen på hemvägen för att de köpt en "Tullare" osv.
Samtidigt är det roligt att se hur deras gubbar klarar sej där hemma där de ska försöka baka sockerkaka, besöker frisören för första gången på länge, försöker hålla ordning på blommorna, kokar ägg i en halvtimma och ska duka fint med en fin blommig duk de hittar (och de vet inte att den duken brukar tanten hänga över soffan för att den inte ska bli solblekt).
Den var små-rolig och små-mysig. Men jag tror som sagt att den förlorar sin tjusning om man sträck-läser den.

Jag köpte ju Hungerspelen-triologin på bokrean. Och det tog fem dagar för mej att läsa ut dem - fy fan vad bra de var. Jag klarade inte av att lägga ifrån mej boken (och har förmodligen byggt en hel del muskler efter att ha burit runt på denna tegelstenen).

Jag tänkte berätta mest om första boken för att inte avslöja för mycket:

Storyn utspelas i en inte allt för avlägsen framtid i landet Panem (f.d. Nordamerika). Nationen består av huvudstaden och tretton distrikt.
Många år innan historien börjar har dessa distrikten gjort uppror mot centralmakten - men de besegrades Och distrikt 13 utplånades för att statuera ett exempel.
Ur detta uppror föddes Hungerspelen - ett evenemang som arrangeras årligen för att påminna distrikten om regimens övermakt.
Hungerspelen går ut på att en pojke och en flicka från varje distrikt (totalt 24 stycken) ska utses varje år och skickas in på en arena med dolda faror. Den ungdom som blir den sista överlevande (efter att ha undvikit faror och dödat sina medtävlande) får åka hem igen och leva resten av sitt liv i överflöd. Hela Hungerspelen direktsänds på TV dygnet runt.

I boken följer man Katniss Everdeen, som är tjejen från distrikt 12 som tar sin systers plats i de 74:e Hungerspelen. Jag måste erkänna att detta är en av de bästa huvudkaraktärer jag någonsin stött på. För det första är hon bad-ass. Hon gör det som krävs i situationerna hon ställs inför. Hon är tyst och knepig - men rättvis. Hela hennes liv har handlat om att överleva, även om det har inneburit att bryta vissa regler. Och författaren har inte låtit henne tappa bort sej bland sina manliga beundrare (i alla fall inte i första boken.. i speciellt tredje blev det rätt mycket av någon form av kärleks-triangel.. tyvärr.. - men den var bra ändå. Och fokus låg inte på det). Hur många böcker vet ni där huvudpersonen är en tjej som inte går runt och är olyckligt kär hela tiden?? Inte många kan jag garantera.

Förutom att det kunde varit lite mindre kärlek i bok två och speciellt tre så var det inte mycket jag "saknade". Jag skulle verkligen vilja veta mer om Haymitch dock (vinnaren av de 50:e Hungerspelen, även han från distrikt 12 och Katniss coach). Det är nästan så man önskar att Suzanne Collins gjort en ny bok om bara honom som utspelades då han vann spelen och vad som hände efteråt.

Men på det hela så tyckte jag böckerna var grymma. De kommer att läsas många fler gånger!!

Detta var första gången jag läste en STAR TREK-roman. Det har ju skrivits rätt många av olika författare och Devil's Bargain är skriven av Tony Daniel.

 

Storyn är rätt enkel (i sann original series-anda). Enterprise ska hjälpa en planeten Vesbius befolkning att evakuera då en meteorit som skulle utplåna dem är på väg rakt mot deras planet. Ursprungligen är invånarna på Vesbius människor - men för att kunna leva på kolonin har de anpassat sitt DNA för att funka i planetens miljö.. de är inte så mänskliga längre - även om de ser ut så. Dock har de anpassats så pass mycket att de inte kan lämna planeten längre - de är en del av den.
Meteoriten är för stor för Enterprise att spränga och de kan heller inte "rycka" bort den ur dess bana.
Spock kommer upp med en plan som kan fungera - men de måste få en annan livsform med sej - "Hortan" (känns från The Devil in the Dark, original series). Man beger sej till Janus VI för att försöka övertyga dem att hjälpa till.

Jag gillade boken. Den kändes väldigt trovärdig (dvs det var en historia som kunde ha varit med i STAR TREK). Dessutom var den väldigt lättläst (vilket helt klart är ett plus när detta var första STAR TREK-romanen jag läst).. eller ja, den är lättläst om man kan STAR TREK.

Jag måste säga att jag inte var jätteimponerad av årets bokrea någonstans. Det fanns inte jättemycket roligt..

Men jag hittade lite i alla fall:
(From top to bottom..)
Jag har faktiskt inte läst mycket av Stephen King, men hittade ett gäng av hans böcker på rean. Den som lockade mest var Lida. 25 spänn - helt klart värt det.
Hungerspelen triologin har jag tänkt att läsa, men inte känt mig jättesugen på än. Dock slog jag till när triologin i en inbunden feting-bok fanns på rean för ynka 79 kronor. (Såg förövrigt första filmen nu i helgen. Den var jäkligt bra!! Jag hade nog inte fattat vad historien handlade om egentligen.)
Lexikonet har är något jag och Linus velat skaffa länge. Men då vi är sådana som använder lexikon mycket har vi sagt att vi vill ha inbundet - och kolla vad det är för kvalité på det innan vi slår till. Nu hittade vi ett riktigt bra ett för 69 spänn hos Bokia. Överkomligt.
De två nedersta böckerna är de senaste böckerna i Diana Gabaldons Outlander-serie. Ni kommer la ihåg att jag hittade första boken begagnat för 5 spänn?? Annars har jag resten inbundna härhemma. Dessa gav jag 25 resp 20 kronor för.
Så för 218 spänn har jag fått en jäkla massa valuta för pengarna!!

Jag är inte så hemskt förtjust i Robert Gustafsson (hans humor) - men hands up för hans självbiografi. Den var riktigt bra.

I denna boken skulle jag inte vilja säga att han framstår som Sveriges roligaste man. Jag skulle vilja säga att han framstår som en riktig person. En person med känslor och tankar. En man som måste komma framåt hela tiden - prestera. En rastlös man. Och istället för att stanna upp och njuta av det han åstadkommit så får han känna av konsekvenserna av hans agerande.

Han pratar mycket om balansgången mellan hemmet och jobbet. Hur han och hans familj försöker få saker att funka (men ofta blir det pannkaka). Intressant och lite sorgligt.

 

Jag fick väl även en ny bild av honom som komiker då han berättade om hur hans karaktärer delvis är delar av honom själv och som fungerar som ett medel för att bekämpa sorgen i livet. Oundvikliga saker där han ändå behöver humorn som botemedel.

 

Jag måste dock säga att jag blev lite putt då han slutligen berättade att hans stora livsverk var att han var personen som förde Pingu till Sverige. Jag hatar Pingu.

 

Men - helt klart en läsvärd bok.

I övermorgon börjar årets bokrea. Självklart är detta, enligt mej, världens bästa rea. Jag blir helt till mej varje år då bokrean närmar sej - och jag har gjort några fynd de senaste åren.

Men i år känner jag att det är knapert med pengar för min del, så något storhandlande blir det minsann inte. Men någon bok ska jag unna mej.

Det är ju så smidigt hos Adlibris (där jag köper de mesta av mina böcker från - de har ett grymt utbud) - på ens konto kan man göra en önskelista. Min önskelista är smockfull av böcker och det är ju bara att kolla igenom vilka som är med på årets rea. Det finns allt några!! Men vilka de blir får vi väl se..

Idag drog jag och Linus på en liten second hand-runda innan vi åkte och handlade. Det var ett rätt magert utbud även denna gång - men jag hittade en bok som jag faktiskt sa till Linus häromdagen att jag saknade. Och ännu bättre - den blev min för ynka 5 kronor!!

"Främlingen" är första boken i Diana Gabaldons "Outlander"-serie. Jag har kanske de 5-6 följande böckerna nerpackade i någon låda härhemma, men inte första. Förrän nu då!! Läste dem för flera år sedan och tyckte de var bra. Ser fram emot att slänga mej över dem igen =)

Idag blir en av mina favoritböcker 200 år. Jag läser nog denna bok minst en gång om året (precis som Meg Ryan i You've Got mail.. hehe..) och jag tröttnar aldrig. Detta är nog min favorit-Austen.. även om jag är svag för Sense and Sensibility och, i synnerhet, Persuasion med.

Kom på nu att det står till och med tre ex av denna boken i min bokhylla.. varför?? Min första Pride and Prejudice var en pocket, och rätt snart kom jag underfund med att den inte skulle hålla länge. Jag har nog inte någon så väl-läst bok som just den.

I vilket fall som köpte jag en inbunden version som skulle klara sej längre (dock har jag fortsatt läsa ur min pocket istället.. slita ut den först.. typ..) och sedan köpte jag även en fet bok med samtliga av Austens böcker.

Om ni inte har läst den så tycker jag minsann det är hög tid nu. Och om ni har läst den kan det kanske vara dags igen??

Jag har så nedrans mycket böcker att jag kan omöjligt ha framme alla. Därför befinner sej bara ett litet urval i bokhyllan. Böckerna i hyllan har jag läst och de flesta som är nerpackade är resultat av olika second hand-rundor och de är än så länge olästa..

Sedan har vi en jäkla massa DVD:er på det.. böckerna och filmerna krigar lite med varandra..

Jag har faktiskt inte läst någon av Leif GW Perssons böcker innan jag läste denna. Varför?? Inte en aning.. deckare och kriminalromaner lyser för fullt med sin frånvaro i min bokhylla.

Som jag sagt innan gillar jag biografier - och det var nog därför svärmor lånade mej denna boken innan jag åkte hem från förra besöket i Vänersborg.

Det tog bara några dagar så hade jag läst ut den - den var riktigt bra!!

GW berättar minnen från sin historia utan, vad det känns som, censur. Han förfinar inte. Boken beskriver hans "klassresa" från arbetargrabb till förmögen professor med hjärnspöken. Han berättar om familjen han kom ifrån - pappan som han så såg upp till och som ville att Leif skulle få det bättre än han någonsin fått, och mamman som ofta var "sjuk" och girig. Hur han klippte banden med sin mamma då hans pappa dog och började först skriva denna boken efter hennes död.

Och det som gjorde att tankarna for runt i mitt huvud var nog just familjen han kom ifrån.. det var det som fångade mej mest.

Han redogör också för sina problem med hälsa och alkohol, sin karriär, sina kvinnor (och delvis sin kvinnosyn - något som jag också reagerade på.. negativt..) och sina barn.

 

Jag rekommenderar absolut denna bok. GW vet inte själv vad han ska kalla den - självbiografi, memoarer, roman?? Men jag rekommenderar den.. vad det än räknas som för typ av bok. Och jag kommer definitivt att låna fler av GWs böcker av svärmor när jag är där nästa gång.

När jag handlade julklappar kom jag ju över ett ex av en bok jag tänkt att läsa ett tag för en väldigt överkomlig peng - Bibliotekskatten Dewey : en småstadskatt som älskades av hela världen. Jag hade stora förhoppningar om denna bok och kommer ihåg att det var när jag läste Homer's Odyssey (länk till min recension) som jag fick upp ögonen för boken om Dewey. Homer blev ju känd efter Dewey och på många internetsidor tipsade folk om boken om den andra katten och vice versa..

Boken om Homer tyckte jag verkligen var fantastisk och jag blev så glad och inspirerad av den.. det var nog därför jag blev så besviken på denna boken.

 

En morgon i Spencer, en liten stad i Iowa, hittar författaren (och dåvarande bibliotekarien) Vicki Myron och en kollega en kattunge som blivit intryckt genom bibliotekets bokinkast. Han är mager, smutsig, hes och frusen. De tvättar honom, ger honom mat och kommer sedan med idén att låta honom bo på biblioteket. Efter lite om och men får de tillstånd att hålla en katt på biblioteket och han blir snart älskad av biblioteksbesökarna. Dock sprider sej ryktet om bibliotekskatten fort och fler och fler vallfärdar till biblioteket för att träffa honom.

 

Myrons stil att skriva om Dewey känns.. lite naiv. Hon skriver konversationer mellan henne och katten och framhåller hela tiden om Deweys betydelse för allmänheten - hur han gav tröst till folk i svåra tider (arbetslöshet, skilsmässor, sjukdom m.m.). Och fine, jag kan väl hålla med om att han verkade vara en omtyckt katt. Och ja, katter kan väl ge viss tröst (min Suzi är jättebra på det) - men jag köper det inte rakt av. Jag tror mer hans framgång berodde på att det inte var så vanligt med katter på bibliotek och att folk långt bort snart visste om det genom ryktesvägen och att Deweys sociala förmåga gjorde att han blev populär. Han var glad och oblyg och folk tyckte det var häftigt med en katt på ett bibliotek.

Jag älskar att läsa biografier - helst självbiografier.

Efter att Amy Winehouse dog kom ett gäng böcker om henne, men jag blev inte sugen på att läsa någon av dem.. det kändes som att författarna bara ville pumpa pengar ur historien innan den svalnade.

Sen såg jag att Mitch Winehouse, Amys far, skrivit en bok om henne och donerade alla pengar som han tjänade för boken till välgörenhet för unga med beroende, bostadslösa m.fl.. 

När jag såg denna bok tänkte jag att denna är väl så nära en självbiografi man kan komma i detta fall??

Jag såg fram emot att läsa om Amy Winehouse - personen, uppväxten och till viss del hennes problem med drog- och alkoholberoende. Men jag ville få dendär riktiga personen - inte medias framställning av henne.

 

Boken börjar rätt kort och koncist om Amys uppväxt, hur hon slog igenom, hur hon började med droger - och sedan tar den nästan upp hennes liv dag för dag - ända tills hon dör. Mitch Winehouse har bland annat tagit hjälp av sin egen dagbok när han skrev denna boken, men det kändes nästan som att läsa dagboken själv. Jag överdriver inte när jag påstår att två tredjedelar (om inte tre fjärdedelar) av boken är skriven på dethär sättet.. den dagen drogade hon - inte den dagen.. den dagen drack hon.. nästa dag drack hon med.. där blev hon inlagd på sjukhus. Och dessa dagarna är beskrivna in i minsta detalj. Ibland blir det lite tråkigt och det känns som att Mitch Winehouse bara maler på och det händer inget nytt.

Som biografi skulle jag därför inte rekommendera denna bok. Det känns mer som att boken handlar om drogerna och alkoholen än om Amy.. fast det är klart - de säger ju att de är beroende som kan ta över ens liv..

Men jag kan säga att boken gav en bra inblick i Winehouses olika beroende - och beroende över huvud taget. Skulle man jämföra med Russell Brands "My Booky Wook" där han själv berättar om sitt beroende går han inte in lika detaljerat på hur svårt det faktiskt är att bli av med.

 

Men jag ska inte hacka för mycket på denna bok. Den var läsvärd - jag tyckte den var intressant. Men jag blev lite missnöjd på att jag inte fick bitarna av den Amy jag ville läsa om. Vem hon egentligen var.

Nu har jag också läst boken som jag sett överallt, men inte uppmärksammat förrän Sandra tipsade mej om den.
Jag tyckte faktiskt att boken var bra, men jag har rätt många invändningar också.
Då jag läste boken drog jag många liknelser till Disneys Skönheten och Odjuret.. Fifty Shades of Grey är i princip vuxenversionen^^
Ana, en ung, nyfiken, försiktig och ibland modig tjej möter Christian, farlig, mystisk man med mörkt förflutet. Han vill inte berätta för mycket om sej själv och vill hålla henne fången och plåga henne - samtidigt som han tycker mycket om henne. Han är kluven.
Hon har inte vett att sticka och accepterar hans sadistiska sidor och ifrågasätter inte direkt. Hon är besatt av honom.
Jag blir riktigt irriterad på Anas oförmåga att säga "Nej", men om hon hade gjort det hade det väl inte varit någon jättebra story..
Jag ville få mer info om Christian i första boken.. varför han har sina mörka sidor?? Jag tyckte författaren inte släppte nog med ledtrådar om honom - vilket gör att jag faktiskt inte fattar varför Ana stannar så länge.

Jag tycker det blev på tok för mycket sex i boken och för lite prat. För det pratades väldigt lite. När det inte var sex var det oftast scener som att flyga i Christians helikopter, få dyrbara presenter, bli uppflyttad till förstaklass osv.. och mycket av detta var bara för mycket. Sliskigt, puttinuttigt och too-good-to-be-true.. vid dessa avsnitten ville jag bara spy.

 

Feministen i mej säger bestämt nej till denna bok. Den är oacceptabel.

Den delen av mej som tycker om lättlästa chick lits och såpor i stil med Sunset Beach tycker den är bra. Dock tycker den sidan av mej bättre om chick lits av författare som Marian Keyes och Jane Green. Deras huvudpersoner får ju faktiskt mycket makt och plats i deras böcker.
Boken känns ofta lite naiv och den lyfter aldrig riktigt, men trots det har jag stora förhoppningar på att karaktärer och handling mognar i uppföljarna. So I keep on reading..

Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor?

 

Utan att kika i bokhyllan tror jag det ser ut såhär:

• Systrarna Brontë (jag har alla deras böcker samt deras diktsamling.. har även en sammanställning av deras brevkorrespondens under sin livstid)
• Jane Austen (har alla hennes verk också.. Stolthet och Fördom har jag tre exemplar av!!)
• Charlaine Harris (True Blood-böckerna tar upp en stor del av ett hyllplan för tillfället)
• Jonas Gardell
• J. K. Rowling (Harry Potter..)

 

Vilka fem författare borde ni ha fler böcker av i era bokhyllor?

Jag har svårt att peka på någon viss författare.. jag känner att jag saknar en hel del Gardell.. skulle även vilja ha mer av Edgar Allan Poe.. biografier går annars alltid hem hos mej. Det finns allt endel jag skulle vilja skaffa..

 

Vaknade sent idag och hann knappt umgås med Linus innan han stack till jobbet. Sedan dess har jag läst förra årets inredningstidningar - julspecialerna och lyssnat på julmusik. Jag längtar jättemycket.

Kollade några julbloggar också och hittade en julblogg som drevs av en som gillade handarbete. Hon stickade julgranskulor efter mönster ur "Julkulor". Kollade boken på AdLibris och bestämde att det var helt klart värt 153 kronor efter att ha provläst den och sett denna videon:

Antar att det är dags att införskaffa strumpstickor nu.. får kolla lite på mönstrena först dock.