Kanja ☠

Idag har jag funderat mycket. Jag har funderat på vad detta är för en jävla värld. För imorse när jag gick in på Aftonbladet.se fanns där en artikel om en kille som tagit livet av sej live via webcam efter att ha startat en tråd på Flashback om att han skulle begå självmord.
Folk hade triggat honom, sagt att han inte vågade.. någon undrade om han inte skulle göra det snart - för "någon" var tvungen att gå till jobbet.. några vart förvirrade - menade han allvar? Några försökte tala honom ur det och några ringde polisen.
Vad driver en människa till att begå självmord live inför ett gäng främlingar som bara hejar på??

För någon vecka sedan publicerade Aftonbladet.se en annan artikel om en kille som blivit filmad när han haft sex med en annan kille av sin rumskamrat och en tjej. Rumskamraten och tjejen hade lagt ut filmen på nätet och den utsatta killen skrev på sin FB att han skulle gå och hoppa från en bro. Vilket han också gjorde.

Har vi inte några gränser på internet längre?? En person som triggar en främling att begå självmord eller en person som hänger ut en "kompis" så fruktansvärt kan ju inte ha några hinder som helst för vad som får försigå på nätet. På nätet är inget på riktigt.. eller??
För de drabbade är internet i allra högsta grad på riktigt. Och personligt.
Kanske denhär killen som begick självmord live var så olycklig på riktigt att han "tydde sej" till cybervärlden?? Och killen som filmades - hela hans värld måste ha raserats på grund av vad som fanns på nätet. För honom blev allting mycket verkligt.

Jag kollade Flashback - tråden ligger fortfarande kvar (varför ligger den kvar??). Jag kollade dock inte på bilderna, det skulle jag inte tåla. Men det som skrivits var ju bara det fruktansvärt. Hur fan kan folk?? Jag mår fortfarande illa.

Innan har jag tyckt att det värsta man kan göra är att välja att se bort och blunda för allt det onda. Men egentligen är det väl bara en försvarsmekanism?? Det finns så mycket ont att man inte klarar av att se allt.
Nej, det värsta man kan göra måste vara att välja att se på.. men inte göra något.

När jag var liten var jag med mamma, pappa och brorsan på något tropikcenter.. Jag kommer inte ihåg så mycket, men jag kommer ihåg att pappa undrade om jag vågade se "det farligaste djuret av dem alla" och pekade in mot ett hål i väggen. Ovanför hålet var en skylt - där det stod just "det farligaste djuret av dem alla". Försiktigt kikade jag in genom hålet.. där var en spegel. Jag skrattade lite generat, men av allt på hela tropikcentret är det det jag minns mest. Människan - det farligaste djuret av dem alla.
Och ja, det stämmer. Vi människor är flockdjur. Men är vi så värst lojala mot flocken?? Vi går bakom ryggen på varandra, vi bryr oss på tok för sällan, vi sårar varandra - vi till och med dödar varandra.

Att begå självmord är sällan något som beslutas bara sådär. Det är något man planerar.
Killen på Flashback, jag tror ändå han hade gjort det. Han hade bestämt sej. Så att ge Flashback och/eller personerna som triggade honom skulden vore fel.
Men jag är äcklad. Jag förstår inte hur folk kan vara så jävla grymma. För det finns fanimej ingen ursäkt och jag hoppas de mår dåligt för resten av sina liv.
Självmord är inget nöje.

Och i dagens funderingar mindes jag Pierre. Fina Pierre.
När Pierre dog var det många som pratade om det (såklart). Men fruktansvärt många av dem var inte det minsta ledsna.. för dem var det bara det senaste skvallret - det senaste "nöjet" att prata om.
Fy fan vad jag hatar sådana kalla människor. Sådana små människor. Respektlösa människor.

Människan - det farligaste djuret av dem alla. Människorna som väljer att se på - utan att göra något.

-------

Jag har funderat mycket idag. Jag har funderat på vad detta är för en jävla värld. Jag funderar fortfarande, därför är detta inlägg så "stirrigt". Men det ber jag inte om ursäkt för - för jag är bara jag. Och jag är ibland förvirrad.
Men inlägget är ärligt, och det är egentligen det enda som spelar någon roll.
Nu ska jag krama om min pojkvän som ligger och snarkar här jämte mej. Och så ska jag viska i hans öra att jag hoppas att han alltid kommer finnas hos mej.