Kanja ☠

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på hur jag är.. och det känns som att många inte förstår mej.

Jag är en person som älskar att vara i centrum - om jag känner mej bekväm i situationen. Jag vill bli sedd och jag vill höras. Jag är inte vulgär eller någon form av drama-queen. Jag vill att folk ska se mej på ett bra sätt. Folk behöver inte gilla mej, men jag vill att folk ska se att jag är en vettig person.

Jag tror att folk ofta ser en besserwisser - eftersom jag är kvicktänkt, smart och gärna "rättar" folk.. grejen är att det knyter sej i magen när folk säger fel eller helt enkelt har en dum, oigenomtänkt åsikt. Jag kan inte hålla käften. Det kanske också gör att folk tror att jag ser ner på dem.. (Vilket jag i och för sej ibland gör - med tanke på åsikter och sådär.. men det gäller aldrig mina vänner om man så säger..)

Jag kan nog också framstå som en väldigt okänslig person. Jag visar väldigt sällan mina känslor - jag har väldigt svårt för det.. jag har aldrig varit en känslomänniska öppet - vilket många tycker är jobbigt.. att de inte riktigt vet vad jag.. känner..

Jag har också väldigt svårt att tycka bra om personer. Man måste fan impa på mej för att jag ska ta en person till mej. Jag tycker om komplicerade personer med bra tankar och åsikter. Människor man får någon typ av intelligent utbyte med. Grejen är att klampar man i klaveret precis då man träffat mej och gör något oerhört dumt så kommer jag aldrig vilja träffa personen igen.. för att bli min vän måste man gå en lång jävla väg för att jag ska ta en till mej - och det är inte alla som har det tålamodet..

Skulle vännerna jag har göra något dumt hade jag nog haft överseende till en viss gräns. Men passerar man den gränsen så faller man definitivt och jag är jääävligt långsint. Det är bara sådan jag är, och även om det kanske låter hårt så tycker jag inte det är en helt osund idé. Man behandlar inte mej hursomhelst.

Jag är jävligt stolt över mej själv. Jag tycker att jag kommit oerhört långt. Jag kanske inte har ett jobb för tillfället och det kanske inte ser jätteljust ut på just den fronten.. men jag har kommit långt. Jag är inte längre tjejen med dåligt självförtroende och självdestruktivt beteende som hoppade av gymnasiet.. två gånger.. jag är inte hon som folk trampade på längre.. jag är inte hon som flippade totalt då hennes ex dumpade henne och gick ner en massa i vikt och sedan knaprade piller och tränade röven av sej för att gå ner ännu mer.. jag är inte hon som åkte land och rike runt för att hon inte klarade av att vara hemma..

Jag är hon som faktiskt fixade gymnasiekompetensen efter många om och men - och som dessutom pluggade företagsekonomi med väldigt goda restultat efter det!! Jag är hon som vågade gå vidare och träffa en ny kille från ett helt nytt ställe. Jag är hon som flyttade 40 mil för att få vara med just denna kille och sedan stod ut med att bo isär i 8 månader i väntan på en ny lägenhet - 25 mil åt ett annat håll. Jag är hon som funnit sej själv och tycker att om andra inte kan tåla den hon är så kan de lika gärna dra. Jag är hon som trivs med sej själv och inte känner att hon måste bevisa något för att vara något.
Ja, jag har fan kommit oerhört långt.